Nej. Sverige har aldrig vunnit VM i fotboll. Varken herrlandslaget eller damlandslaget har tagit hem VM-guld. Det är det korta svaret på en fråga som många ställer, och det är ett svar som gör lite ont varje gång man skriver ner det.
Men det korta svaret är sällan det intressanta. Bakom det enkla “nej” döljer sig en historia om ett land som kommit förbluffande nära, två gånger, och båda gångerna stoppades av samma motståndare. Det döljer sig 49 737 åskådare på Råsunda i sommarvärmen 1958. Det döljer sig Ravellis stålnerver mot Rumänien och ett helt folk som gråtit och jublade i samma rörelse sommaren 1994. Det döljer sig ett damlandslag som gjort fler finaler än herrarna och ändå aldrig tagit hem guldet.
Det är en historia om ett litet fotbollsland som under två separata generationer befann sig ett steg från världstoppen. Och om det specifika motståndet, Brasilien, som stoppade dem båda gångerna. Det döljer sig också tränare, George Raynor och Tommy Svensson, som byggde mer än vad resurserna räckte till.
Det här är den historien.
Nej, Sverige har aldrig vunnit VM i fotboll
Sverige har aldrig vunnit VM-guld i fotboll. Herrlandslaget har spelat i tolv VM-slutspel och tagit hem ett silver (1958) och två brons (1950 och 1994). Fjärdeplatsen 1938 är ytterligare ett besked om ett land som länge befunnit sig i världstoppen, men aldrig tagit det sista steget.
Det bästa VM-resultatet herrarna uppnått är silvermedaljen 1958. Det är också det enda gången det svenska landslaget spelat i en VM-final. Bronsmedaljen 1994 och bronsmedaljen 1950 kompletterar medaljsamlingen. Allt annat är kvartsfinaler, utgångar i slutspel och kvalfiasko. Sverige har dessutom missat flera VM, bland annat 1998, 2010, 2014 och 2022, vilket visar att plats i VM inte är självklart ens för ett historiskt starkt fotbollsland.
Sverige i VM har totalt gjort 12 deltaganden i herrarnas turnering. Av världens drygt 200 FIFA-anslutna nationer är det ett starkt facit, men i relation till landets historia och ambitioner är det ett facit som alltid kommer att ha ett tomrum i mitten: det saknade guldet.
Damlandslaget har kommit närmre i procent av finaler: ett VM-silver 2003 och tre bronsmedaljer (1991, 2011, 2019). Plus ett OS-guld 2016 i Rio, vilket kanske är den mest underskattade svenska idrottsframgången i modern tid.
Men VM-guld, herrar eller damer, har aldrig suttit runt en svensk hals.
VM-finalen 1958: Sverige på hemmaplan mot Pelé och Brasilien
Sverige stod värd för Fotbolls-VM 1958. VM på hemmaplan var en dröm som hela nationen burit på, och förutsättningarna var de bästa möjliga. Det var det femte världsmästerskapet i ordningen och det första någonsin som sändes i televisionen i stor skala. Sverige i VM 1958 hade ett lag fullt av erfarna spelare från Serie A och Inter: Gunnar Gren, Nils Liedholm och Nacka Skoglund spelade alla i italienska toppklubbar. Kurt Hamrin hade snabbheten. Agne Simonsson hade hungern.
Förbundskapten var britten George Raynor, en taktiker som Sverige hade anlitat redan 1948 och som byggde en spelsyn baserad på rörlighet och press. Han var en av sin tids skickligaste coacher, och han fick ett lag att fungera ihop på ett sätt som inte setts i svenska färger varken före eller efter.
Hur Sverige tog sig till finalen
Sverige spelade i en grupp med Mexiko, Ungern och Wales. Lagets bästa period kom i slutspelet. I kvartsfinalen slog Sverige Sovjet med 2-0. I semifinalen, inför en fullsatt arena i Göteborg, besegrade Sverige Västtyskland med 3-1 och avancerade till sin första VM-final.
Det laget hade ett djup som saknas hos de flesta svenska generationer. Gunnar Gren, Nils Liedholm och Nacka Skoglund var alla etablerade Serie A-spelare. Kurt Hamrin på höger kant var en av de snabbaste yttrarna i Europa. Agne Simonsson var en ung, hungrig anfallare som kompenserade för det Liedholm och Gren tappat i direktfart. Raynor sammanfogade dem till en helhet.
Det var ett land i euforins grepp. Tidningarna skrev om ett guld som väntade. Liedholm, Gren och Hamrin var veteraner med mästerskapsvana. Sverige spelade hemma. Vem kunde stoppa dem?
Finalen den 29 juni 1958 på Råsunda
49 737 åskådare fyllde Råsunda stadion i Solna en sommarkväll 1958. Sverige slog av på trumman direkt. Nils Liedholm satte 1-0 redan i 4:e minuten, och Råsunda brakade loss. Sverige ledde i en VM-final. Det hade aldrig hänt förut.
Det höll i fem minuter.
Vavá kvitterade och vände sedan till 2-1. I paus låg Sverige under med ett mål. Sedan kom Pelé.
Pelé var 17 år och 249 dagar gammal under VM-finalen 1958. Han var den yngste spelaren att göra mål i en VM-final, och han bidrog med två av Brasiliens fem mål. Det ena var ett rakt lobmål av det slag som slutar i filmmusik. I 90:e minuten ökade han till 5-2 och bekräftade vad alla i Råsunda redan förstod: det var ett nytt fotbollsland som regerade världen.
Sverige förlorade finalen 2-5 mot Brasilien. Agne Simonsson hann göra Sveriges andra mål i 80:e minuten, men resultatet var avgjort sedan länge. George Raynor, som höll sig samman under matchen, grät efteråt. Liedholm, Gren och Hamrin spelade sitt sista VM. Silvermedaljen 1958 är fortfarande det enda bevis som finns på att Sverige har spelat i en VM-final.
Det var Sverige närmast en VM-titel. Tre mål skilde från guldet, på hemmaplan, mot en motståndare som den dagen var bättre än alla. Pelés genombrott på Råsunda är numera en del av fotbollshistorien, men det går inte att låtsas att det inte svider lite ändå.
VM 1994: det glada 94 som fortfarande värmer
Trettiosex år senare var Sverige tillbaka i väldens fotbollsrampljus. Sommaren 1994 i USA är fortfarande ett av de starkaste kollektiva minnena hos en generation svenska fotbollsfans. Inte för att vi vann, utan för att det var så genuint roligt att titta på.
Tommy Svensson ledde ett lag med Thomas Ravelli i mål, Stefan Schwarz och Jonas Thern på mittfältet, Tomas Brolin som spelmotor framåt och Martin Dahlin och Kennet Andersson som anfallsduo. Ingen av dem var bättre än världstoppen den sommaren, men de var ett lag. Det räcker ibland.
Det laget hade en taktisk grundstruktur som Svensson finslipat under flera år: organiserat försvarsspel, snabba kontringar och en förmåga att stänga ner ytor mot tekniskt överlägsna motståndare. Mot ett Brasilien med Romário och Bebeto funkade inte det. Mot de flesta andra lag funkade det utmärkt.
Från gruppen till bronsmedaljen steg för steg
Grupp B innehöll Brasilien, Ryssland och Kamerun. Sverige fick 1-1 mot Brasilien (Kennet Andersson), 3-1 mot Ryssland (Dahlin och Brolin på straff), och 2-2 mot Kamerun. Gruppsegrare Brasilien och tvåan Sverige gick vidare.
I åttondelsfinalen slog Sverige Saudiarabien med 3-1. I kvartsfinalen väntade Rumänien.
Kvartsfinalen mot Rumänien: Ravellis mirakel
Kvartsfinalen mot Rumänien är ett av de viktigaste ögonblicken i svensk VM-historia. Sverige ledde, Rumänien kvitterade. I förlängningen kopplades Kennet Andersson in och nickade in 2-2 fem minuter innan slutet. Straff.
Thomas Ravelli klev fram mot elvameterslinjen och räddade inte en, utan två rumänska straffar. Straffräddningen Ravelli utförde den kvällen slog sig in i svensk idrottsmytologi. Ravelli och Rumänien kvartsfinalen 1994 utsågs 2001 på Idrottsgalan till ett av de allra bästa svenska idrottsmomenten genom tiderna.
Semifinalen mot Brasilien och bronset mot Bulgarien
Brasilien stoppade Sverige igen. Semifinalen i Pasadena slutade 0-1 mot Brasilien, Romário avgjorde. Sverige hade behövt ett snäpp till för att ta sig förbi Brasilien, men det snäppet saknades.
Bronsfinalen mot Bulgarien vanns med 4-0 mot Bulgarien. Kennet Andersson slutade med 5 mål totalt i turneringen, Kennet Anderssons mål var fler än någon annan svensk gjort i ett enskilt VM. Han och Martin Dahlin svarade tillsammans för 9 mål, ett mer än Brasiliens stjärnor Romário och Bebeto. Tomas Brolin valdes in i turneringens officiella världslag, en utnämning som bekräftade att Brolin var turneringens bäste svenske spelare.
Sverige firade bronsmedaljen som om det vore något annat. Det var en sommar som inte borde ha slutat.
Äldre historia: 1938 och 1950
Sverige har varit i världstoppen längre än många tror. Redan VM 1938 i Frankrike nådde herrlandslaget semifinal. Vägen dit var imponerande: 8-0 mot Kuba i kvartsfinalen var ett historiskt krossresultat. I semifinalen förlorade man mot Ungern med 1-5, och bronsmatchen mot Brasilien slutade 2-4. Fjärdeplatsen 1938 är fortfarande bland de bästa placeringarna i Sveriges VM-deltaganden, och den glöms bort alltför ofta i skuggan av 1958 och 1994.
VM 1950 i Brasilien var nästan lika minnesvärt som 1958. Återigen med George Raynor som förbundskapten, vann Sverige tre poäng i finalgruppen på en seger mot Spanien med 3-1. Längs vägen hade laget besegrat Italien, dåvarande mästare, med 3-2. Slutplaceringen var tredje, brons, trots förluster mot Brasilien och Uruguay.
George Raynor är ett eget kapitel i svensk fotbollshistoria. Han ledde Sverige 1950 och 1958 och olympiska turneringar däremellan. Att en brittisk tränare utan moderna förbundsresurser lyckades bygga ett lag som tog bronsmedalj 1950 och silvermedalj på hemmaplan 1958 är en bedrift som fortfarande inte fått det erkännande den förtjänar.
Raynor var en man som förstod svensk fotbolls natur: tekniskt, taktiskt och lagbaserat. Han saknade stjärnspelarna som exempelvis England tog för givet, men han byggde system som fungerade mot världens bästa lag. Det är inte en slump att Sveriges två bästa VM-placeringar — 1950 och 1958 — båda skedde under hans ledning.
Det är intressant att notera att Fotbolls-VM 1958, det mest minnesvärda svenska VM-deltagandet, ägde rum på hemmaplan och ändå resulterade i en förlust. Det säger något om styrkan hos det Brasilien som Pelé, Vavá, Garrincha och Zagallo utgjorde. De var enkelt och ärligt ett bättre lag den dagen.
Damlandslaget: silver 2003 och fler medaljer
Damlandslaget i VM har, räknat i andel finaler, gjort herrarna en skam. Damernas VM-silver 2003 i USA, tre VM-brons, och det OS-guld damerna tog 2016 i Rio som fortfarande verkar underskattat i den svenska idrottsdebatten.
VM-finalen 2003 mot Tyskland slutade 1-2. Hanna Ljungberg satte Sverige i ledning, men Tyskland vann på golden goal. Finalen var en av de jämnaste i damernas VM-historia, och det svenska laget under den perioden var ett av de bästa i världen. Pia Sundhage, senare förbundskapten, var en del av den era som lade grunden för damfotbollens framgångar. Svenska VM-hjältar på damsidan finns det gott om.
En gyllene goal skilde Sverige från VM-guld någonsin på damsidan. Det är ett av de närmaste ögonblicken i svensk fotbollshistoria.
Kan Sverige vinna VM någon gång?
VM 2026 i Nordamerika öppnar en ny chans. Viktor Gyökeres och Alexander Isak är två av de mest formstarka anfallarna i Europa just nu. Gyökeres slog målrekord i Portugal och tog sig till en av Europas toppklubbar, Isak har etablerat sig som en av Premier Leagues bästa anfallare. Tillsammans med ett mittfält i generationsskifte börjar något sätta sig i det svenska landslaget. Gruppen är yngre, snabbare och mer teknisk än på länge.
Men det är svårt att blunda för mönstret. De enda gångerna Sverige kommit i närheten av VM-guld, herrarna 1958 och 1994, stod Brasilien i vägen. I finalen 1958 och i semifinalen mot Brasilien 1994. Brasilien är inte längre vad de en gång var, men mönstret är lite för tydligt för att ignoreras.
Sverige i VM har tagit ett silver och tre brons genom tiderna. Det är ett bättre facit än 90 procent av alla länder som någonsin deltagit i turneringen. Det är ett fotbollsförbund med historia, spelare av internationell klass och ett svenska landslag som återkommande tagit sig till slutspel.
Men VM-guld har aldrig suttit runt en svensk hals. Det är fortfarande den enda sten som saknats längs vägen.
Christoffer Eliasson skriver om fotboll, historia och allt det där som händer på en plan men inte syns i statistiken.
