Det finns en speciell sorts tystnad precis innan domaren blåser igång den första matchen för säsongen. Läktaren har redan hunnit sjunga klart, ramsorna har lagt sig, och kvar finns bara förväntan. Jag älskar den tystnaden. Den betyder att fotbollen är tillbaka.
Premiären avslöjar mer än tabellen
Tabellen efter en omgång är meningslös, det vet alla. Men matcherna är det inte. Redan i premiäromgången går det att läsa av vilka lag som har en plan och vilka som hoppas på tur. Det handlar inte om resultatet — det handlar om hur lagen vill spela.
Jag satt och tittade på hur ett av utmanarlagen byggde upp sitt spel bakifrån, lugnt och metodiskt, även när de låg under. Det är ett tecken. Lag som vågar hålla i bollen under press i april brukar fortfarande våga det i oktober, när nerverna sitter utanpå tröjan.
Det jämnaste toppskiktet på länge
Min magkänsla efter helgen är att vi har det jämnaste toppskiktet på flera år. Storklubbarna är fortfarande storklubbar, men gapet ner till utmanarna har krympt. Flera lag har värvat klokt snarare än dyrt, och det är ofta så guldstrider avgörs — inte av den dyraste truppen utan av den mest sammansvetsade.
Vad jag är säker på är att jag kommer att ha fel om det mesta innan november. Det är liksom hela poängen. Men just nu, med en hel säsong framför oss, är allting fortfarande möjligt. Och det är där fotbollen är som vackrast.
