Jag minns inte mitt första Champions League-möte i detalj, men jag minns känslan. Den där ljudsignaturen, hymnen, lagen som ställde upp på rad medan kameran svepte över ansikten som visste att kvällen betydde något. Sedan dess har jag suttit uppe på fler tisdags- och onsdagskvällar än jag vågar erkänna.
Sällsyntheten gör det stort
En ligamatch är vardag. Den kommer igen nästa helg, och helgen efter det. Champions League är något annat. Lagen möts sällan, ofta aldrig, och just därför laddas varje möte med en spänning som ligan inte kan kopiera. När Europas bästa lag korsar varandras vägar under strålkastarna förvandlas en vanlig kväll till en händelse man pratar om i åratal.
Det är också därför misstagen gör så ont och genidragen lyser så starkt. På den här scenen finns ingen återmatch nästa vecka. Det du gör nu är det som räknas, och alla vet det. Spelarna känner det, publiken känner det, och jag känner det i soffan med en kall kopp kaffe som jag glömde att dricka.
Varför jag fortfarande sitter uppe
Formatet har ändrats genom åren. Fler lag, fler matcher, mer pengar — och visst, något av sällsyntheten har gått förlorad i de tidiga omgångarna. Men kom till utslagsspelet, till de kvällar då ett enda misstag avslutar en hel säsong, och magin är exakt lika stark som första gången.
Så ja, jag kommer att fortsätta sitta uppe. Inte för att jag måste, utan för att det fortfarande, efter alla dessa år, känns som att vad som helst kan hända. Och det är just den känslan jag aldrig vill bli av med.
