Det finns ingen lista som alla är överens om. Det är nästan hela poängen. Att rangordna Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna kräver att man tar ställning, motiverar sina val och är beredd att försvara dem. Den listan ser jag fram emot att skriva.
Svensk fotboll och bästa svenska fotbollsspelare har producerat fotbollslegender med avgörande inverkan på europeisk fotboll, från Gre-No-Li-trions dominans i 1950-talets Serie A och Europacupen till Zlatans rekordår och damlandslaget under Hanna Ljungbergs och Lotta Schelins era.
Jag har satt 10 spelare och grupper i fokus. Fakta och meriter styr, men kronologin jämförs med den era spelaren verkade i. Att vara bäst i Serie A på 1950-talets härdade catenaccio är inte samma sak som att vara bäst i Premier League 2003, men båda är exceptionella prestationer.
1. Zlatan Ibrahimović: självklar etta, men varför?
Det korta svaret: 561 mål på 777 klubbmatcher och 62 mål på 122 landskamper. Det längre svaret handlar om att Zlatan Ibrahimović lyckades bli en nyckelspelare i Ajax, Juventus, Inter Milan, FC Barcelona, AC Milan, Paris Saint-Germain, Manchester United och LA Galaxy, i den ordningen. Varje gång en ny liga, varje gång ett nytt bevis.
Han startade sin karriär i allsvenskan med Malmö FF innan han tog steget till Nederländerna 1999. Zlatan Ibrahimović är landslagets skyttekung med 62 mål och 122 landskamper. Han vann Guldbollen 12 gånger, ett rekord som troligtvis aldrig slås. Han vann ligan i Nederländerna, Italien fyra gånger, Spanien, Frankrike fyra gånger och i England. Champions League vann han med Inter 2010, och med Barcelona 2009.
Det går att diskutera om han någonsin nådde sin fulla potential i ett landslag som inte var i hans klass. Men det är inte Zlatans fel att Sverige hade svårt att bygga ett lag kring honom. Det han klarade med landslagets resurser var ändå imponerande.
Karriären spände från debut i allsvenskan 1999 till pensionen 2023. 24 år som professionell fotbollsspelare på absolut topplanet, i sex länder, i sju av Europas tio bästa klubbar. Det är unikt i fotbollshistoria. Ingen annan spelare från ett skandinaviskt land har åstadkommit ens hälften.
Han är etta. Det är inte en kontroversiell åsikt.
2. Henrik Larsson: mannen som förtjänar mer cred
Rangordningen av nummer två är mer intressant. Henrik Larsson har i Sverige ibland fått betala ett pris för att vara ödmjuk och effektiv snarare än spektakulär. Det är orättvist.
Larsson spelade för Feyenoord i Eredivisie innan han bytte till Celtic FC 1997. Med Celtic FC gjorde han 175 mål på 221 matcher i den skottska ligan under sju säsonger, 1997–2004. Han vann den europeiska guldskon säsongen 2000/01, den europeiska fotbollens mest meriterade individuella skytteliga-utmärkelse. Han var en av Europas bästa anfallare under den perioden, och han valde Celtic FC framför klubbar som erbjöd mer pengar.
När han sedan anslöt till FC Barcelona som ersättare i karriärens slutfas, klättrade han in i Champions League-finalen 2006 mot Arsenal som inhoppare och ordnade, på trettio minuter, två avgörande assister som vände matchen. Gunnar Nordahl skulle ha uppskattat effektiviteten.
För landslaget spelade Larsson 106 landskamper och gjorde 37 mål. Han var med när Sverige tog VM-brons 1994, och han representerade Sverige i EM och VM under hela sin karriär. Karriär totalt: 325 mål på 575 matcher.
Det finns ett vanligt mönster i diskussioner om bästa svenska fotbollsspelarna: Zlatan drar all uppmärksamhet, och Larsson hamnar i rollen som hedersvärdig tvåa utan att folk riktigt förstår hur extraordinärt hans Celtic-decennium var. Att dominera Scottish Premier League under sju säsonger, vinna guldskon, och sedan avgöra en Champions League-final i karriärens sista aktiva månader är en berättelse som tål att berättas om.
Han hör hemma på plats 2 på listan över Sveriges bästa fotbollsspelare.
3. Gunnar Nordahl: Il Cannoniere som ingen kan slå i siffror
Gunnar Nordahl (1921–1995) är den svenske spelare som gjort störst individuellt avtryck i ett av de svåraste fotbollsligorna i världen. Nordahl, kallad “Il Cannoniere” av Milanifansen, spelade för AC Milan 1949–1956 och gjorde 221 mål på 257 Serie A-matcher. Han är alltjämt Milans störste målskytt i klubbens historia.
Han vann skytteligatiteln som skyttekung i serie a fem gånger i rad: 1949/50, 1950/51, 1952/53, 1953/54 och 1954/55. Det är ett rekord som 70 år senare fortfarande inte är beatt. Inga andra spelare har vunnit skyttekungen i Serie A fem gånger, och ingen har vunnit dem på löpande band som Nordahl.
Totalt i Serie A, inkl. perioden med AS Roma, noterade Nordahl 225 mål på 291 matcher, tredje bäst i ligans historia (efter Silvio Piola och Francesco Totti). Nordahl kom dit som okänd svensk med IFK Norrköping som meritlista, ett land och en tid när det inte var självklart att skandinaver lyckades i catenaccio-Italia.
Att Nordahl är sämre rankad än Zlatan beror inte på hans prestationer utan på att Zlatan presterade lika bra, under längre tid, i fler länder, med en modern fotboll som ställde hårdare krav. Nordahl var ändå, i sitt sammanhang, enastående.
För det svenska landslaget spelade han 33 landskamper och gjorde 43 mål, ett snitt på 1,3 mål per match. Han vann OS-guld 1948 i London med det amatörlandslag som var Sverige innan proffsfotbollen ändrade spelreglerna. Att gå direkt från OS-guld till att bli Serie A:s överlägset bäste anfallare på sin debutsäsong är en bedrift som aldrig upprepats.
4. Gre-No-Li: Gren och Liedholm i Nordahls skugga
Gunnar Gren (1920–1991) och Nils Liedholm (1922–2007) lämnade Sverige för AC Milan ungefär samtidigt som Nordahl, och det var dessa tre som bildade det legendariska trionamnet Gre-No-Li.
Gunnar Gren, kallad “Il Professore” i Italien, var anfallare och mittfältare som spelade 164 matcher och gjorde 79 mål för IFK Göteborg (1941–1949) innan övergången till AC Milan. Han fick Sveriges allra första Guldboll 1946. För landslaget spelade han 57 matcher och gjorde 32 mål. Han vann os-guld 1948 och vm-silver 1958, det senaste i karriärens sena fas.
Nils Liedholm var den disciplinerade mittfältaren som höll trion samman. Med AC Milan vann han Serie A fyra gånger (1951, 1955, 1957, 1959) och Europacupen 1963. Han spelade vm-final 1958 som lagkapten, ett mästerskap Sverige gick ur med silver.
Gre-No-Li hjälpte AC Milan vinna Scudetto 1951, det första ligaguldet på 44 år, ett vm-guld liknande resultat i nationell fotbollshistoria. Att tre spelare från ett litet nordiskt fotbollsland dominerade Italiens bästa lag under ett decennium är en av de mest underskattade historierna i europeisk fotbollshistoria. Svensk fotboll på 1950-talet var en exportvara av hög klass.
5. Tomas Brolin: karriärens tragedi och 1994 som toppar
Tomas Brolin var, under åren 1990–1995, en av de skickligaste offensiva mittfältarna i Europa. Det är inte nostalgi, det är en bedömning som håller.
Han spelade 47 landskamper och gjorde 27 mål för Sverige. Han var med när Sverige nådde EM 1992 och tog vm-brons 1994. I världsmästerskapet 1994, 1994 års vm och world cup 1994 i USA, gjorde Tomas Brolin tre mål, inklusive det berömda friläget mot Rumänien i kvartsfinalen. Hans karriär inkluderade Parma, där han vann Coppa Italia 1992 och UEFA Cup 1993, ett av Italiens bästa lag under den perioden.
Sedan tog det stopp. Leeds United-åren blev dysfunktionella, skadorna kom och kroppen följde inte med tankens ambitioner. Det är lätt att döma Tomas Brolins karriär utifrån slutet. Titta istället på spelstilen i toppåren: intelligent rörelse, frilägesinstinkt och teknisk precision på absolut europeisk elitnivå. 27 mål och VM-brons räcker långt som måttstock.
6. Fredrik Ljungberg: The Invincibles och en roll ingen annan fyllde
Fredrik Ljungberg spelade 216 matcher och gjorde 46 mål för Arsenal 1998–2007. Han var del av det Arsène Wenger-byggda lag som gick en hel Premier League-säsong 2003/04 utan förlust, känt som “The Invincibles”. Inga andra lag i den moderna proffseran har klarat det i Premiership.
Han vann FA Cup 2002 och 2003. Fredrik Ljungberg vann Guldbollen 2002 och 2006. Hans 75 landskamper och 14 mål för det svenska landslaget berättar inte hela historien om hur bra han var, hans bästa fotboll spelades alltid i Arsenal-tröjan.
Ljungberg var en höger mittfältare med explosivitet, rörelseläsning och ett vinnande instinkt framför mål som forward. I en era när Arsenal höll en av fotbollshistoriens svåraste defensiva standards, höll han sin plats utan kompromisser.
7. Kurt Hamrin och Nacka Skoglund: de glömda ikonerna
Det finns en generation svenska fotbollsspelare från 1950- och 1960-talen som inte syns tillräckligt på moderna rankningslistor. Kurt Hamrin och Nacka Skoglund tillhör dem.
Kurt Hamrin (f. 1934) är den svenske fotbollsspelaren med flest mål i Serie A:s historia efter Nordahl, totalt 190 mål. Han spelade nio säsonger för Fiorentina och vann europa cup 1969 med AC Milan, det som idag kallas Champions League. Han var en snabb, teknisk ytterspelare, känd för sin acceleration och bollkontroll. Landslaget: 32 matcher, 17 mål. VM-silver 1958.
Lennart “Nacka” Skoglund (1929–1975) spelade vänsterwing för Inter Milan och Sampdoria under 1950-talets mest glamorösa era av italiensk fotboll. Han var en av de mest tekniskt begåvade svenska fotbollsspelarna som spelat på europeisk elitnivå, känd för sin bollkontroll och kreativitet. VM-silver 1958. Inter vann scudetto med Skoglund i truppen 1953, 1954 och 1963 under olika perioder.
Båda förtjänar mer erkännande i diskussionen om bästa svenska fotbollsspelarna. De är idrottshjältar i ordets äkta mening, inte enbart i en nostalgisk idrottslobby.
8. Damsidan: Lotta Schelin, Hanna Ljungberg och Pia Sundhage
Damfotbollen får för lite plats i historiska rankningar. Tre namn sticker ut som kandidater till titeln bästa svenska damfotbollsspelaren.
Lotta Schelin (f. 1984) är den starka ettan bland bästa svenska damfotbollsspelarna. Hon spelade 185 landskamper och gjorde 88 mål för det svenska damlandslaget, ett rekord hon tog i oktober 2014 när hon slog Hanna Ljungbergs 72 mål. Med Olympique Lyonnais vann hon tre Champions League-titlar och åtta franska mästerskap under åren 2008–2016. Diamantbollen vann hon fyra gånger. Sverige vann os-silver 2016 med Schelin i truppen, en av landslaget bästa resultat på lång tid.
Hanna Ljungberg (f. 1979) spelade 130 landskamper och gjorde 72 mål. Hon var FIFA:s tredje bäste spelare i världen 2003. I vm-finalen samma år mot Tyskland gjorde hon Sveriges enda mål. Med Umeå IK vann hon sju SM-guld och i UEFA Women’s Cup 2002/03 var hon toppscorer med 10 mål. Diamantbollen vann hon 2002.
Pia Sundhage (f. 1960) är ett specialfall. Som aktiv spelare: 146 landskamper, 71 mål. Som tränare vann hon OS-guld med USA 2008 och 2012, och tog sedan Sverige till OS-guld. Hennes karriär, aktiv och sedan som tränare, sträcker sig över mer än 40 år i internationell fotboll.
På damsidan är ordningen Schelin, Hanna Ljungberg, Sundhage.
Det finns spelare som inte fått plats här men förtjänar att nämnas: Thomas Ravelli, som under VM 1994 var en av turnerings bästa målvakter. Martin Dahlin, som gjorde fyra mål i samma VM. Torbjörn Nilsson, med 127 mål för IFK Göteborg och två UEFA Cup-titlar med Göteborg. Kosovare Asllani och Caroline Seger på damlandslaget.
En lista är alltid fel. Men utan en lista att argumentera emot finns det ingen diskussion, och diskussionen är en stor del av varför fotboll finns.
